För mig började en sådan förändring 2010, efter en olycka under min tid i lumpen. Det som först kändes som ett avbrott blev början på något helt annat. En lång nyfikenhet på kroppen, människan och på vad som egentligen händer med oss när livet skaver.
Jag har alltid varit en känslomänniska. En som känner mycket, läser av mycket och märker sådant som inte alltid sägs högt. Men jag har också ägnat många år åt att försöka passa in. Vara duktig. Hålla ihop. Fungera.
Med tiden har jag förstått att jag mår som bäst när jag inte behöver välja bort delar av mig själv. När kroppen får tala. När känslorna får finnas. När tankarna får höras utan att få styra allt. När intuitionen, erfarenheten och det som inte alltid går att förklara också får ta plats.
Det är också så jag möter kvinnorna som kommer till mig.
Jag tror inte att vi behöver bli bättre versioner av oss själva. Jag tror att mycket börjar förändras när vi vågar lära känna den vi redan är och börja leva därifrån.
Mitt arbete har vuxit fram genom många år av utbildningar, erfarenheter, möten och min egen resa. Kroppen är en viktig del av det, men aldrig den enda. Jag arbetar med hela människan och använder det som behövs i stunden utifrån det jag har med mig i min ryggsäck.
Ibland är det genom kroppen. Ibland genom samtalet. Ibland genom stillheten, ceremonin, intuitionen eller något helt annat.
Det finns ingen färdig mall. Det finns du och där börjar jag.